Imorgon har jag varit i Sverige en vecka.

Resan tillbaka gick jättebra och känslan av att landa på landvetter, hämta väskorna och sen få springa ut till min familj och bara slänga sig i famnen på dom var en av de bästa känslor jag känt! Ja, jag grät. Mycket. 

 

Under denna vecka har jag bland annat:

- kramats med mina föräldrar

- klippt mig

- tänt min fönsterlampa och förundrats över fenomenet mysbelysning

- köpt springskor och sprungit och gått mil

- ätit lax, grovt bröd, riktig ost

- åkt motorcykel

- upptäckt att jag är kontaktbar dygnet runt

- tittat på Ernst på tv

- ätit kvällsmat

- kört bil, min bil

- sett en sjö

- återförenats med vänner

- burit vita kläder (även tänkt tanken "oj va mycket vita kläder jag har! opraktiskt, när ska jag ens använda dom?")

- burit parfym och luktat något

- sett människor ha sina hundar i koppel och förvånats över att jag faktiskt reagerar på det

- duschat, duschat, duschat

Inga konstigheter tänker ni. Fantastiskt konstigt och underbart tänker jag.

Att landa hemma är så konstigt. Jag önskar att jag 100% kunde förklara känslan för er.
Allt här hemma är precis som vanligt fast ändå inte.

Känner mig sprudlande och lite rädd och osäker på samma gång.

Jättekluven.

Vill gå runt i stugorna och hälsa på alla på en gång samtidigt som jag bara vill sitta själv och vara tyst.

Nu har jag tid att tänka igenom min resa och försöka förstå vad jag engentligen varit med om.

Funderar över hur sjutton jag ska kunna berätta om allt för er på ett bra sätt.

Jag saknar mitt vackra Rumänien med allt vad det innebär otroligt mycket
och det känns som att jag missar något nu när jag inte är där.

Mina barn, mina vänner där nere, min familj.  
Dom har alla för evigt en plats i mitt hjärta.

Men nu är jag hemma i Sverige!
Nu är det som sagt här jag ska leva fysiskt och med mitt hjärta.

Jag är i ett lite förvirrat läge.
Men jag håller på att landa mer och mer tror jag.

Tryggheten ligger just nu i att Gud är samma Gud vilket land jag än är i och att Han har mig i sin stora hand.

Vetskapen om det och det faktum att jag nu har möjlighet att fysiskt landa i famnen på familj och vänner bär mig!
Tänk att jag ska få umgås, prata, kramas med er nu igen. På riktigt!! Så himla mycket YES!!

Sverige. Nu kör vi!