Jag la allt som var mitt liv förut lite åt sidan när jag valde rumänienlivet.
Där på sidan ligger nu min familj, mina vänner, min släkt,
mitt Jönköping, jobb, min kolonilott, alla mina möbler och fina saker i en stor hög. 
Där på sidan ligger en vaniljlatte och fika på condeco. 
Där ligger en promenad längs vätterstranden.
Där ligger tid med min nyfödda brorsdotter. 
Knäckebröd, ost, onsdagskvällar med min bönegrupp i Varnhem. 
Promenader i skogen, trattkantarellsplockning och spontana telefonsamtal med vänner. 
Där ligger kvalitetstid och träning, min bil och ett eget rum. 

Vissa dagar känns den där högen väldigt stor och skrämmande.
Jag kan plocka fram lite olika saker ur den och titta på ibland.
Tänka på människor, situationer och saker. Sakna och längta efter.
Olika saker olika dagar.

Idag tog jag fram en grej och tittade lite på i mitt huvud och saknade.
Mitt köksbord. 
Det låter ju både lite löjligt och odjupt. Men så var det. 

Det har en fin gammal träskiva och vita ben.
Man kan förlänga det och få plats många kring det, vilket är en bra egenskap.
Ärvt av min mormor och morfar.
Jag har haft så många olika vänner och fina samtal kring det köksbordet.
På morgonen, mitt på dagen och mitt i natten.
Så mycket som bearbetats, magar som mättats och så många nya tankar som väckts.

Ikväll saknade jag mina saker.
Saker som stod i min lägenhet och som formade mitt hem.
Saker jag själv valt och som jag tyckte var fina att titta på.
Som var lite jag.

Så är det. Det finns mycket i Sverige att tänka på.
Ting och hjärtan. Stort och smått.
Ibland kan också det lilla kännas väldigt stort.
Och det ytliga väldigt djupt.
Som tur va finns det också mycket här att tänka på också.
Många nya fina saker att titta på.
Och som tur var är jag precis på den platsen som jag ska vara.

Ja hörrni.
Om jag blir känslosam kring ett köksbord, kan ni ju ana hur jag känner när jag plockar fram och tänker på er.

Godnatt!