Just nu är jag i någon slags återhämtningsperiod.

Efter en händelserik vår känns det skönt att bara få andas ut.

Mina tjejer jag bor med har allihop lämnat huset för somrar i Sverige och England.

Men jag sitter kvar en stund till.

 

Får plötsligt tid för mig själv, vilket jag så sällan får att jag i början på riktigt inte visste vad jag skulle göra.

Har man under nio månader varit omringad av människor 24 timmar om dygnet känns det enormt tomt när dom försvinner och man vet inte vart man ska göra av all tid som helt plötsligt blir över.

Men samtidigt som det känns sorgligt känns det också skönt att vara själv.

Jag har varit med om så mycket, hört så många hjärtkrossande historier, sett så mycket hjärtkrossande saker.

Men jag hinner sällan tänka på vad jag faktiskt är med om.

Vad jag faktiskt hör och vad jag ser.

Vad jag är med om på dagarna.

Nu får jag tid att bara processa och tänka.

Kära nån va tröttsamt det är.

Men viktigt. Väldigt viktigt. 

 

Gud är stor och det är skönt att Han har koll på situationen. 

Att Han är brevid mig här hemma i huset och samtidigt är med familjerna vi hjälper.

Han är ständiga klippan jag kan luta mig emot och som får mig att känna mig trygg även dom stunder jag inte känner att jag har koll på någonting alls. 

 

Om ca 2 1/2 vecka flyger jag hem till Sverige för att få njuta av ert sällskap och av svensk sommar.

Det känns både skönt och svårt på samma gång att snart åka härifrån.

Men det ska bli fint, väldigt fint.

 

Tills dess ska jag tex fortsätta ta kvällspromenader i en sommarvärme där shorts och linne kl 22.00 känns för varmt. Bland majsfält, skällande hundar, gubbar på cyklar och kacklande hönor som går på vägen.

 

 

 

Ja. 

Samtidigt som jag känner mig helt tom och trött har jag så vansinnigt många ord i min hjärna och i mitt hjärta som ivrigt väntar på att få skrivas ner.

Så många tankar jag vill dela med mig av. 

Men tills dom landar på pappret. 

Ta hand om er!