I bibeln (bla i matteusevangeliet 14:22-33) finns det en berättelse om när Petrus faktiskt gick på vatten. 

Jesus stod ute på vattnet och sa "kom!" och Petrus kom.
Han gick på vattnet framt till Jesus.

Sen tittade han sig omkring, såg de stora vågorna, blev rädd och började sjunka. 

Men Jesus sträckte ut handen och hjälpte honom upp igen. 

 

Ibland känns det precis så.

Som att jag är ute och går på vattnet.

Jag vet att jag gör något som jag i egen kraft aldrig skulle varken kommit på att pröva eller klara av.

 

Och så fort jag släpper blicken ett tag.

Så fort jag ser mer på mig själv än på Gud.  

Då börjar jag genast sjunka.

Gottar ner mig i min hjärna och tankar tar över och drar ner mig.

Saknaden efter er där hemma tar över.

Känslan av att vara otillräcklig i båda mina världar blir större.

Förvirrade tankar tar plats. 

Jag börjar titta mig omkring.

Varför är jag här egentligen?

I Rumänien? 

När jag kan vara hemma med min familj och alla vänner hemma i Sverige?

Vad är meningen med allt det här?

Vem är jag ens?

Börjar tvivla på min förmåga.

Hjärnan blir helt överhettad och det trasslar ihop sig. 

Lägger mig på golvet en stund med ansiktet nedåt.

Har känslan av att det är funkar inte.

Men så tar jag några andetag och lyfter blicken igen.

Tittar upp, ropar efter hjälp och inser.

 

Juste. 

Juste, Gud.

Det är inte mig det handlar om.

Det är ju om Dig.

Dig, Ditt rike och andra människor.

För att Du har uttryckt en önskan om att ha mig som Dina händer i Rumänien.

För att Du tillsammans med mig vill lyfta upp dessa människor och ge dom Din kärlek.

Inser att det är viktigare än all min saknad.

Det är viktigare än att jag har allt jag vill.

Viktigare än att jag har alla svar.

 

Du hjälper mig upp igen.

Som Du alltid gör.

Drar in mig i Din famn och påminner mig åter igen om att det här är en resa jag inte behöver göra själv.

Du är här och påminner mig om att Du lovat att Du är med mig varje dag, genom allt.

Att Du ska ge mig ny energi varje dag, så jag ska orka detta liv.

Att Du ska ge mig kraft att göra saker som är långt över min egen mänskliga förmåga.

Jag väljer att tro på Dig. 

 

Så är vi där igen.

Ovanför ytan och går på vattnet.

Går steg för steg.

Har ingen förklaring på varför det går.

Men det gör det. 

Tar ett steg till på Rumänien-sjön.

Tar ett till steg på min resa.

Vad jag kommer få vara med om och hur länge jag ska vara här har jag ingen aning om.

Men jag vet att jag är här nu.

Så är också Du.

Det enda jag kan göra är att ta Dig i handen, lita på Dig och fortsätta gå.