Det här med att leva något slags dubbelliv är fint och märkligt. 

Det har sina för- och nackdelar, vilket jag tror att alla som varit/är volontärer/missionärer i ett annat land under en längre tid kan skriva under på.
Ibland får det mig att känna mig splittrad och ofta så rik och välsignad.

 

Jag har som två liv.

I två olika länder. 

I två olika kulturer där människor talar två olika språk.

I två olika byar som ligger på två olika slättar, vid foten av olika berg.

Jag har ett rum jag kallar mitt i två länder.

Jag har en bokhylla med mina saker i två länder.

Jag har en fylld garderob i två länder.

Jag har dubbla uppsättningar av mycket och det blir bara mer och mer så.

Det är färre och färre saker jag behöver komma ihåg att ta med mig när jag reser till det ena eller andra hemmet och mitt bagage blir hela tiden mindre och mindre.

  

Jag har även dubbla och olika matvanor, träningsvanor, sysslor.

Jag har favoritplatser i båda mina länder.

Mina bästa caféer, vägar jag tycker bättre om att åka på, ställen där jag känner mig trygg och ställen där jag inte känner mig trygg.

Promenader jag gärna promenerar, utsikter jag aldrig slutar förundras över och butiker där jag alltid vet att jag kommer hitta någonting fint. 

 

Och jag har människor i båda mina länder.

Människor jag bara ser varje dag, bekanta, dom jag alltid är lite osäker på om jag ska skaka hand med eller krama om när vi hälsar.
Vänner, församling, väldigt nära vänner.

Människor att bjuda över på en kopp, retas med, glädjas med, gråta med, att bara andas bredvid.

Jag har människor i båda mina länder som jag älskar högt och som tillhör min vardag.

Som jag säger godmorgon och godnatt till, som jag gör mina dagar tillsammans med.

 

Människor inte likadana och svåra att ersätta.

Jag kan inte bara köpa en likadan vän så jag har två och kan ha en i varje land.

Lite av mig önskar att så är fallet och lite av mig tycker det är väldigt vackert och faktiskt fint att få sakna.

I vilket land jag än är i kommer jag tänka på personer i det andra och önska lite att dom var hos mig i min vardag.

Nu är jag i Sverige. Har varit i en månad. 

Får omslutas av personer jag känt hela livet, vilket är så himla tryggt och skönt!

Samtidigt som jag inte kan träffa mina rumänienmänniskor.

Mina housemates, mitt team, min församling, alla barn, familjen i lunchbutiken som alltid är så glada över att se oss. 

Va pup. Ni fattas mig. 

 

En dag i taget, i det Svenska av liven. 

Det är fint.

Det är en förmån.

Att jag fått ett liv där jag känner att jag på ett sätt har två.

Och att det ena just nu erbjuder mer värme än det andra. :)